Givetvis har jag följt Banana Pancake Trail- till viss del i alla fall. Det går liksom inte att unvika även om man vill. Det är helt enkelt den resa "alla" sydost Asien backpackers kör. Även om jag försöker göra avstickare glider man in på spåret igen som om man halkat på ett bananskal. Fast inte så stor utsträckning som andra...

Bananpankakor. Ja. Där dessa finns, finns turister likaså.

Den ultimata förstagångsbananen flyger till Kuala Lumphur om hon är smart, Bangkok om hon är mindre smart. 2 månaders äventyr väntar. Därefter följer Tamanagara regnskogen och sedan Langkawi. Därifrån jobbar sig bananen via Krabi och Lanta upp till Phi Phi (som ju är ok för en backpacker medan Phuket inte är det). Om en Fullmoon fest inträffar speedar bananen genast över till östkusten för att sedan backtracka tillbaka och fortsätta spåret. Annars blir det VIP buss från Phi Phi norr ut. 

Vid 4 tiden på morgonen trillar bananen ut ur bussen i Bangkok utan en aning om vart hon är. Hon tittar med sömndruckna ögon åt höder, och om glasögonen är på kanske ett konstigt monument i guld och sten skymtar i en rondell. Givetvis ska hon till Khao San, men vart ligger det? En vänlig tuk tuk chaufför kör henne ett par varv i kvarteret och tar sedan emot 100 baht för turen. Tänk om bananen vetat att det bara var att gå till vänster sen första höger så skulle Khao San vara där...

Efter ett par dagar med reaserch på någon bar på själva Khao San vågar bananen sig iväg från D&D Inn. Hon hamnar på Rambuttri- oj, här var det lite coolare och lite mer "äkta" hippiebackpackers som hänger tänker bananen och försöker passa in. Det går sådär. Utan vare sig dreads, tatoos, höftbälteväska, piercingar eller ett galet gäng israeler funkar det inte. Korta badbyxhotpants, linne och flagnande bränna passar bättre på Khao San.

I äventyrlig anda går bananen med på att följa med svenska hockey laget (svennekillarna med relativt vältränade, brunbrända, ständigt iförda badbyxor och vitt linne alternativt ingen tröja med en öl i handen 10 på morgonen) till Chang Mai.

Häftiga upplevelser som elefantridturer väntar bananen i norr som givetvis inte alls kollar upp hur elefanterna stallas upp på natten. Den genuina nattmarknaden känns så thai.

Bananen tröttnar och åker till Vang Vieng- som hon inte exakt vet vilket land det ligger i. Eller är det ett eget land? Direktbuss inklusive slow boat och någon som fixar visum. Tubing. Yeah. Lämnar Vang Vieng (ja, Laos alltså) utan att ha sett så mycket mer än 4000 islands i söder som nåddes via VIP nattbuss.

En tur till Angkor Wat, bokad och betald på en resebyrå, står på tur. Efter ett panikdygn i Phom Phen flyr bananen tillbaka till Thailand. Skönt!

Ko Chang blir återhämtningsplatsen.

Nej, fullmoon är snart. I panik rusar bananen mot Bangkok och bokar VIP buss ner plus boende för billiga 1500 baht natten. Vaddå inte boka i förväg? Tur att hon hann få håret flätat och en piercing i naveln på Khao San innan avfärd!

Att ta dykcert tokbakis på Ko Tao avrundar första resan fint. Vilket äventyr. Och bara så äkta!

Hur som helst äts de godaste pankakorna på Ko Tao.