Denna vecka läser vi vidare om urbaniseringen och fokuserar på den postindustriella urbaniseringen. Som en del av detta läser jag om sk "Pedestrian Pockets", TODs och TNDs som kortfattat innebär en ny form av rumslig organistation främst av förorten. Man vill skapa miljömässigt hållbara förorter som underlättar för kommunaltrafik, cykling och promenering som transportsätt med mera.

I en kapitel skrivet av Kelbaugh, D (1997) sötte jag på följande citat:

"To design and build communities takes more then probing questions and an endless quest for all the answers. To act, we must settle on norms, standards and specific designs, moving ahead even though all questions might not be fully resolved."

Detta tycker jag symboliserar hur man måste se på mycket av utvecklingen idag. Vi kan inte fastna i ett byrokratiskt träsk utan måste godta att alla svar inte finns. Än. Vi måste röra oss frammåt men vara öppna för att ändra regelverk och liknande i efterhand när svar på frågor dyker upp. Att låta frågor malas genom alla beslutsnivåer för att sedan bli avslagna på grunden att "man inte vet allt" kommer inte föra mänskligheten frammåt. Jag tror vi måste bli mer flexibla när det kommer till att ändra i efterhand istället för att försöka göra allt perfekt från början.

Detta för mig till punkten elitism. Jag vill poängtera att, bara för att man ska röra sig snabbare frammåt, ska inte alla dessa belsut fattas av några få personer. Genom att ständigt låta experter eller självutnämnda sådana fatta beslut skapas en elitism där andras förslag inte lyssnas på. Exempelvis gäller detta särskilt unga kvinnor. Vi har svårare att göra våra röster hörda. Just bloggnätverk är ett steg i rätt riktning tycker jag.

Men jag är trött på att inte bli tagen på allvar bara för att jag, än så länge, inte är färdigutbildad och har jobbat så länge att mina ideal blivit alldeles mossiga. Se bara på den svenska välgörenhetsorganisationen Diakonia. De bedriver verksamhet i Thailand som bland annat går ut på att försöka få Burma mer miljövänligt.

En sidopoäng blir att utvecklingsländer står efter USA, Kanada och Australien när det kommer till miljöförstöring enligt Drakakis- Smith (2000).

Men, vad upprörs jag av? Jo, för en konferens i Bangkok flygs Diakonias personal ned från Chiang Mai. Jag säger inte att jag inte flyger men hur motsägelsefullt är det inte att miljörepresentanterna flyger ned när det går mängder av tåg och bussar? Om vi sedan bortser från detta och antar att de klimatkompenserar osv är det som irriterar mig mest att vid mötet med en av dessa personer kördes mina åsikter över totalt. Jag ansågs inte ha något vettigt att komma med kändes det som att de ansåg.

Elitism hindrar utvecklingen när vissa tror att de vet bäst. Det samma har jag upplevt på tidigare arbetsplatser där pesonal "långt ned på stegens" förslag försakats. Varför? Jo, för att ledningen tror de vet bäst i alla lägen trots att "fotfolket" har mycket att komma med. Som tur är har jag sedan länge lämnat just denna arbetsgivare.

När jag arbetade som barnskötare (outbildad) på en förskola däremot togs mina förslag alltid emot och genomfördes dessutom ofta. Jag fick stort ansvar att genomföra diverse verksamheter med barnen trots att jag inte är utbildad eller har egna barn. Ska man som ung tjej behöva arbeta inom en så pass kvinnodominerad och, enligt mig, ödmjuk bransch för att ha något att säga till om? Detta är inte menat som kritik mot omsorgsbranschen utan jag uttrycker enbart min leda för många andra branscher.

Känner någon igen sig? Eller har ni sen länge tröttnat på att läsa detta blogginlägg?