Att kor är heliga i Indien är ingen nyhet. Därmot blir jag fascinerad över hur extremt många korelaterade ord som finns i språket hindi. Vi snackar inte bara ord för "ko" och "koskit" utan specialord för "torkad koskitskaka" (gohraa) och koherdens fru (gopi).

Lägger du skiten (de torkade plattorna) i hög blir det en gohraur (a pile of cow-dung cakes). Lord of cows är gosaaiim och sedan har vi såklart ord som täcker viktiga funktioner i vardagslivet relaterade till kor och koblajor.

Gobar är själva skiten medan avsöndringen (japp ordboken använder "excrete") av skit från kossan heter karnaa. Kii kamdii är en liten bit torkad skit och att göra koskitskakor heter paathnaa. Kobajsmurbruk heter gobrii. Till sist kanske du vill ge verbalt utryck för att du äter, ja äter, koskit använder du khaanaa.

Nu kanske det är på sin plats med en liten förklaring av koskitsfenomenet som kan få den mest luttrade resenären att höja på ögonbrynen. Koskiten i Indien tas till vara, särskilt på landsbygden, där man använder det som byggnadsmaterial, ved och mycket annat. Skiten är multipurpose helt enkelt. På många håll ser man runda platta kakor ligga på tork längs vägar och på tak, dessa kommer sedan eldas i spisarna hemma hos folk. Jag blev inte jätteglad när jag fick äta bröd bakat direkt i bajselden. Ingen folie emellan utan ned med bullarna i askan bara. Det var såklart inga problem egentligen men en smärre kulturkrock helt klart. Särskilt när mannen som lagade maten inte alls förstod när jag tyckte det var märkligt. Mycket ska man se innan ögonen ramlar ut, hehe.


Foto: Wilda Nilsson (Kor i Varanasi, heliga djur på en helig plats)

Förövrig så har en av mina artiklar om Indien lästs över 3700 gånger. Lite småballt sådär.