Mitt läsande av Paris, Capital of Modernity av David Harvey (2006) har fått mig att reflektera över likheterna mellan hur kvinnor behandlades under 1850- talets Paris och hur de behandlas i dagens Nepal. I den sista delkursen av samhällsgeografi A studerade vi migration och som del av detta läste vi Kamala Kempadoos bok Trafficking and Prostitution Reconsidered. I denna behandlade ett kapitel myten kring sexhandeln mellan Nepal och Indien.

För att inte gå för djupt in i just detta kapitel var en andemening att kvinnor mer eller mindre omyndigförklaras i stora delar av det moderna Nepal. Frivillig migration riskerar att försvåras genom vad som uttryckligen görs för att "skydda" kvinnor. Istället förhindras deras rörlighet. Harvey (2006) beskriver att kvinnorna under mitten av 1800- talet i Paris omyndigförklarades officiellt. Deras lön i centrala Paris var hälften av männens för lika arbete och enbart en tredjedel av männens i förorten. Dessutom ansågs de "lösa och lediga" om de inte var gifta eller hade en manlig släktings beskydd. Bara en sådan sak att kvinnor som försökte försörja sig själva som exempelvis sömmerskor "bokfördes" under samma rubrik som de registrerade prostituerade.

Jag ser således flera likheter mellan dagens Nepal och dåtidens Paris. Det är tydligt hur mycket kvinnor har att kämpa emot. Med så djupt rotade föreställningar om vad en kvinna är, bör vara och vilken roll hon bör ta ska vi naturligtvis vara glada över hur långt vi kommit i Sverige. Fast det gäller att inte slappna av.

Personligen uppfattar jag att dagens jämställdhets kamp i många fall nästan hånas just för att vi ju "redan har det så bra" i Sverige. Att tala om jämställdhetsfrågor likställs med någon form av extrem feminism. Jag anser att vi måste fortsätta belysa dessa frågor här med förhoppningen om att andra länder följer efter när de ser vad vi åstadkommer. Genom att ta upp frågorna i Sverige känns de ständigt aktuella och våra politiker kan sedan försöka påverka andra länders regeringar att lägga större vikt vid kvinnorättsfrågor.

Jag tror att vi genom att fortsätta att kämpa i Sverige i längden även hjälper andra länders kvinnor. Och genom att engagera sig i föreningar på hemmaplan kommer man i kontakt med internationella grupper. Det är inte rätt någonstans att man ska kunna finna en liknande situation någonstans i världen år 2010 som ca år 1850!


Jag i Paris förra året... är vi på väg mot ljuset i slutet av den kvinnoförtryckande tunnlen?

Här är ett par organistationer som jobbar för kvinnor och jämställdhet:

http://www.awid.org/ Asscociation for Women's Right In Development

http://www.now.org/ The National Organization for Women

http://www.farawayadventures.com/nepaligirlkayakers.php Himalayan River Girls (Ett projekt startat av Inka Trollsås som utbildar kvinnliga kajakintruktörer med mera!)

Citat från Himalayan River Girls hemsida som sammanfattar frågan perfekt:

"Women dont need sympathy they need education and opportunity"  Lycky K. Chhetri