All great cities are schizofrenic. Kanske hör min fascination för Victor Hugos citat samman med min fascination för kontraster. Och tillika svagheten jag hyser för de abnorma smältdeglar av människor, kultur, liv och rörelse som världens främsta städer utgör.

Liksom varje berättelse börjar även denna med en kvinna och en stad. Så skriver Gregory David Roberts alldeles i början av hans fantastiska bok Shantaram om Bombay (Mumbai). Jag har länge, vi pratar över 2 år, funderat på om han har rätt. Idag kom jag fram till att han har rätt. Kvinnan är jag. Staden var New Delhi. Och berättelsen om mitt liv började på riktigt när jag satte min fot där för första gången en dag i januari för ganska länge sedan.

Berättelsen har kommit att kretsa kring kvinnan och staden. Staden som blivit städerna. De urbana områden som likt levande organismer hållit mig fast i sitt grepp. Bangkok var min första riktigt stora kärlek. Det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka.


Foto: Wilda Nilsson Utsikt från skybaren Vertigo i Bangkok.

Plötsligt fann jag mig sittandes på en sliten madrass i en vindsvåning i Paris utkanter. Givetvis är jag medveten om det klyschiga i det hela. Konstnärerna som bodde där hade fyllt väggarna med såväl egen konst som sådant de samlat på sig runt om i världen. Möblerna hade de byggt själva. I den rökiga luften fanns spår av något organiskt. Vi drack rött vin, så billigt och vidrigt att det inte ens gick att göra sangria på det.

I vår bosätter jag mig i Paris. Jag vill dit nu. Idag. Konsten, inspirationen, människorna, språket och naturligtvis filosoferandet över ett glas rött med nyfunna vänner på nån liten sylta på en bakgata i Monmartre.


Foto: Wilda Nilsson Utsikt genom glasrutan i rulltrappan på Centre Pompidou i Paris.

Jag vill gå ensam på Centre Pompidou och beundra världens mest fantastiska kontemporära konst. Jaques Villeglé och hans La Comédie Urbain har, utöver favoriten Lars Lerin, varit mest inspirerande för mig sedan mitt första Parisbesök 2008. Om ni tillåter mig en utsvävning: jag måste nämna min tredje favoritkonstnär. Indiske Subodh Gupta vars verk Sister från 2005 slog mig med häpnad vid första anblick. Och ser ni staden här?

Är det inte komiskt? Hur allt jag gör tycks sprida ut sig åt diverse håll men ändå finns en röd tråd. Förhoppningsvis talar jag snart både hindi och franska. Asiens Paris har jag hört finns i Calcutta (Kolkata). Dit ska jag.


Foto: Wilda Nilsson Trafik i New Delhi

Paris. Indien. Konsten. Kärleken. Språken. Friheten. Europa. Asien.